Rent tekniskt är de här bilderna inte särskilt bra. De flesta är suddiga av för långa slutartider och de är fulla av alldeles för mycket gula nyanser. Men känslorna i motiven är så sjukt härliga! Idag överraskade jag, Elin, Elin och Cassi, Linnea när hon kom hem från Kenya. Senast vi träffade henne var ett halvår sedan, ett halvår! Totalt har vi under det senaste året behövt sakna henne i 9,5 månader. 271 dagar. 6 504 timmar. 390 240 minuter. 23 414 400 sekunder. Det är sjukt lång tid. Nu är hon  ÄNTLIGEN hemma! Fy fan vad vi har saknat dig!

En och en halv timme innan planet landade anlände vi till Arlanda. Den en och en halv timmen flöt på otroligt snabbt. Vi hade ju ändå redan väntat i sex månader så de där sista minuterna var inte så långa. Däremot halvtimmen när vi på helspänn stod och väntade på att lilla blonda Linnea skulle komma ut genom dörröppningen, den var oändlig. På den där halvtimmen hann jag sätta på och stänga av kameran säkert fyra gånger. Jag hann tro att Linnea kom säkert sju gånger. Hjärtat travade på några extra slag varje minut. Blodet rusade runt i kroppen. Var och varranan minut hade jag gåshud över hela kroppen av förväntning. Sen kom hon gående genom dörren. Den känslan att se en så saknad vän, efter den tiden, det är obeskrivligt. Obeskrivligt härligt! Tio minuter fick vi se henne, krama henne och återigen höra hennes underbara röst. Sedan lämnade vi henne till hennes familj, i alla fall för ikväll. Men de två timmar av väntan på flygplatsen var så värda den blicken av förvåning när hon såg oss och de varma kramarna och glädjetårarna och de underbara känslorna som utbröt i de tio minuter vi fick träffa henne.

Linnea. Trots att vi kanske inte står varandra närmast så ska du veta att du betyder mycket! Du skulle bara veta hur glad jag blev när jag såg dig igen. Du skulle bara känt den spänning och förväntan som vi alla fyra kände innan du kom. Linnea. Välkommen hem! Du är otroligt älskad och har varit så saknad! Välkommen!